Nycklarna är tillbaka!

Efter en ångestfylld natt vaknade jag upp imorse och verkligen hoppades på att min snälla coach Frida skulle hitta nycklarna på jobbet. Dock var jag väldigt skeptisk till det, då jag inte såg dom när jag gick och jag brukar dubbelchecka platsen jag suttit vid, men jag hoppades så innerligt! Och när hon ringde och berättade att de inte var där kände jag mitt hjärta sjunka som en sten. Så, tappert klädde jag på mig och trotsade kylan i de 20 meter som det är till min tunnelbana och frågade snällt i SL-kuren. Men nej, inga nycklar hade dom. Vid det här laget hade jag redan börjat fundera på ifall jag skulle ringa polisen eller kontakta min bostadsrätssförening först. Men så tänkte jag att det nog inte skadar att gå in på Pressbyrån och fråga i vilket fall. Så jag möttes av den snälla kvinnan som jobbar där och hon sa direkt att hon jobbat hela dagen igår men inte fått in något, fast så avbröt hon sig och sken upp som en sol. För där bakom kassan hade någon vänlig själ lämnat in mina nycklar under kvällen! Jag blev så lycklig att jag nästan hoppade jämnfota! Ojojoj, helt obeskrivligt!

Nu funderar ajg på om det är något jag kan gå ner till henne med som ett tack. Typ en bukett tulpaner eller en flaska vin. Jag tänkte genast på semlor men hejdade mig då jag insåg att alla gillar inte semlor och dessutom säljer dom så mycket bakverk där redan. Är det någon som har något bra tips?

Jag är så lycklig, så lycklig! N'r jag lämnat Erics nycklar tillbaka till honom (han var på sitt jobb) nu efter att ha återfått mina så verkligen LOG jag hela vägen tillbaka genom parken. Och bara kände hur solen sken. Och tänkte att nu, nu har jag verkligen haft tur.

Ibland kanske det krävs ett par borttappade nycklar för att känna tacksamhet eller glädje. För ja, jag är glad. Jag är fruktansvärt glad över att inte behöva byta alla lås i huset (vilket Eric räknade skulle gå på ca 40 000kr enligt honom), och därmed inte behöva kontakta försäkringsbolaget. Och ajg är glad över att inte behöva försöka förklara för min BRF att ja, jag är nyinflyttad och nej, jag kan inte hålla fast i mina saker.

Sen tåls det att nämna att jag ljög i förra inlägget. Eller tänjde på sanningen åtminstonde. För mitt i mitt ältande inatt kom jag på att jag har faktiskt tappat bort något en gång. Jag tappade nämligen bort ett gosedjur på Silja Line när jag var 7år gammal eller så. Jag glömde kvar den i hytten när vi checkade ut och trots upprepade samtal från mamma kom den lilla hunden aldrig fram. Så nu kan jag lägga ett par nycklar som andra föremålet jag tappat bort.

Kram!